Tårar

Jag är jämt nära mina tårar.
Visst jag är gravid och alla gravida är nära tårarna. Men efter Helmer föddes var jag ändå lika nära tårarna.
Om jag asgarvar åt någonting som verkligen är så sjukt kul, går det sedan över till att jag börjar gråta. Gränsen mellan asgarv och gråt ligger för nära.

Jag vill också gråta. Räcker med att titta på Helmer och tänka att han är mitt barn så kommer dom rinnades.
Nu när jag sitter här och läser en väns blogg där hon skrev att hon saknade mig. Då börjar jag tänka på den gamla tiden och börjar hulka....

Men det är en skön känsla att gråta.
När man slutat känns det lite som att man tagit en promenad ute. Den där härliga renhetskänslan finns där.
Det kanske kommer vara så här hela livet. När man fått barn upplever man så mycket känslor, att man i all fall jag kommer vara nära gråten hela livet.

Hoppas bara att barnen inte tar skada av att mamma gråter ofta för små saker....Typ, jag får hålla tillbaka tårarna varje dag på dagis för att inte släppa fram dom, när H kommer springandes in i min famn och ger mig jordens puss...

Min mamma och pappa grät aldrig när jag var liten. När mamma gör det i dagens läge blir jag livrädd.... Hon ska ju inte gråta.
Det vill jag inte att mina barn ska känna.
Jag är bara en människa och vi gråter. Både av lycka och av sorg.


Jag gillar mina tårar och är glad att dom ligger nära!