Vi ska lämna tillbaka denna lånade dator imorgon eller ikväll. Vill därför passa på att skriva en sista rad...
Vi har beställt en ny men den kommer i slutet på månaden.
Jag vill passa på och berätta om min nyförälske i min son Helmer.
Han är inne i en sån underbart period i sitt lilla liv.
Han är inte trotsig. Han gör allt jag säger. Han bara kramas, pussas och gosas...
Jag är så sjukt galen i han så jag vet inte vad jag ska mig till...
Det märks verkligen att han älskar sitt liv just nu.
Att han har all uppmärksamhet från mamma och pappa.
Jag vill bara stanna tiden och vara här LÄNGE...
Tiden går lite för fort.
Snart är nämligen denna tid över för honom.
Snart kommer trotset och den all denna inre utvecklig som barn måste gå igenom.
Snart kommer ett syskon som kommer ta mycket plats i denna perfekt värld som han nu lever i.
Det är mycket som kommer hända våran lilla pojke som börjar bli så stor..
Självklart kommer det vara världens bästa för honom att få ett syskon. Efter en tid.
När dom börjar leka med varandra och stöttar upp varandra.
Jag kan bara känna när han ligger där och sover i sin säng att han ser så liten ut och denna lilla människa ska bli storebror...Han föddes ju nyss...
Det känns nästan som att jag tycker synd om honom på nåt sätt.
Det är lite svårt att förklara.
Men jag hoppas att han kommer känna lika som nu även när bebisen kommer.
Lilla lilla pojken min...:)
Det klart det kommer gå bra, men man blir lite rädd för hur det kommer bli. Eller hur jag själv kommer att bli med ett spädbarn i huset. Att jag vill ha ork och tid för honom som jag har nu.
Ja, det kommer förmodligen bli en stor utmaning och vi kan inte göra mer än vårt bästa.
Men som sagt jag vill bara stanna tiden för den kommer aldrig igen...
När jag var liten tänkte jag alltid att jag skulle bli en glad mamma. Inte en sån där surmamma som aldrig ville leka och alltid bara skäller.
Det kan jag väl säga att jag lyckats med än så länge. Men att inte vara en surkärring mot min kille är en helt annan sak tydligen...
Visst kan man skylla på gravid hormoner men jag tycker inte att mina irritationer försvann efter att H kom till världen.
Den satt liksom bara kvar där. Den där kokande känslan som bara kommer fram från ingenstans på två röda och går såklart över på tre röda...
En scen från idag:
Vi ska in på Jamtli från parkeringen. Går förbi en vagn där ett barn sover, pappan står och pratar i mobilen. Just när vi går förbi vagnen tycker R att det är perfekt tajming att plocka av H nappen och filten ( som han inte vill gå utan när han väl fått tag i dom) Han skriker då självklart rakt ut.
Jag blir självklart då rasande på R och väser som en orm" men MÅSTE du ta dom där EXAKT nu när vi går förbi ett sovande barn" Pappan till det sovande barnet hörde mig högt och tydligt men det sket jag fullständigt i när man har en sån "tanklös" kille som jag har får man tydligen säga så...
Sen går den kokande känslan över och jag tänker" det där var ju sjukt onödigt av mig att bli så arg för en sån liten skit sak"
Varför blir man så fort arg och varför måste det gå ut över dom små stackars papporna? Ok, dom är sega, tanklösa, omständiga och omöjliga att förstå men det är ingen nyhet...
Jag hör verkligen hur jag låter som en surkärrning och önskar att jag kunde ha lite längre stubin och bara höll käften ibland.
Tänk om R skulle skälla ut mig varje gång jag gjorde nåt tanklöst eller nåt misstag som jag gör 12 gånger per dag....herregud..
Innan jag fick barn var jag minsann ingen surkärring då älskade jag stress och hade tålamod.
Jag var sällan arg.
Hur som helst bad jag om ursäkt och förundras över hur pappor står ut med oss gravida hormonfyllda surkärrningarna som kommer fram...
Det måste betyda att vi är ganska härliga ändå:)
Tack Rickard för att du finns!
