Surkärring!

När jag var liten tänkte jag alltid att jag skulle bli en glad mamma. Inte en sån där surmamma som aldrig ville leka och alltid bara skäller.

Det kan jag väl säga att jag lyckats med än så länge. Men att inte vara en surkärring mot min kille är en helt annan sak tydligen...
Visst kan man skylla på gravid hormoner men jag tycker inte att mina irritationer försvann efter att H kom till världen.
Den satt liksom bara kvar där. Den där kokande känslan som bara kommer fram från ingenstans på två röda och går såklart över på tre röda...

En scen från idag:
Vi ska in på Jamtli från parkeringen. Går förbi en vagn där ett barn sover, pappan står och pratar i mobilen. Just när vi går förbi vagnen tycker R att det är perfekt tajming att plocka av H nappen och filten ( som han inte vill gå utan när han väl fått tag i dom) Han skriker då självklart rakt ut.
Jag blir självklart då rasande på R och väser som en orm" men MÅSTE du ta dom där EXAKT nu när vi går förbi ett sovande barn" Pappan till det sovande barnet hörde mig högt och tydligt men det sket jag fullständigt i när man har en sån "tanklös" kille som jag har får man tydligen säga så...

Sen går den kokande känslan över och jag tänker" det där var ju sjukt onödigt av mig att bli så arg för en sån liten skit sak"
Varför blir man så fort arg och varför måste det gå ut över dom små stackars papporna? Ok, dom är sega, tanklösa, omständiga och omöjliga att förstå men det är ingen nyhet...
Jag hör verkligen hur jag låter som en surkärrning och önskar att jag kunde ha lite längre stubin och bara höll käften ibland.
Tänk om R skulle skälla ut mig varje gång jag gjorde nåt tanklöst eller nåt misstag som jag gör 12 gånger per dag....herregud..

Innan jag fick barn var jag minsann ingen surkärring då älskade jag stress och hade tålamod.
Jag var sällan arg.
Hur som helst bad jag om ursäkt och förundras över hur pappor står ut med oss gravida hormonfyllda surkärrningarna som kommer fram...
Det måste betyda att vi är ganska härliga ändå:)

Tack Rickard för att du finns!